8. Arbetslaget – Inveckling eller utveckling?

Ett arbetslag på en skola är ett av många olika system som finns i vårt samhälle. Andra system kan vara den egna familjen, idrottsklubben, eller varför inte hela skolan som arbetsplats? I dessa system interagerar vi och antar olika roller, beroende på hur dessa system ser ut. I en grupp kan du vara tyst och tillbakadragen, medan i en annan grupp är du kanske den kunnige och drivande. Oftast hamnar vi någonstans där emellan. Det är dock inte alltid kroppsspråket, ordvalet och ordhastigheten som gör personer dominanta; jag har sett tystlåtna personer styra diskussioner och frågor i grupper med någon form av ”milt våld”. Man säger ju att ”det är i de lugnaste vattnen som de farligaste fiskarna simmar”. Dessutom är det tillåtet och att rekommendera att alliera sig med andra för att få stöd för sin sak. Vissa personer har mer kunskap i hur en grupp fungerar och hur man driver frågor än andra. Det viktiga är för arbetslaget att gruppledaren har sådan kunskap.

Det finns många olika arbetslag; det kreativa, det destruktiva, det demokratiska, ”småpåvens lydstat”, sandlådan, mm. Det finns olika faktorer som samverkar till att arbetslaget fungerar eller inte. Men ändå måste det sägas att arbetslaget är överlägset som samarbetsform gentemot att varje enskild lärare arbetar ensam. Synergieffekterna är många. Med ett fungerande arbetslag och en bra gruppledare kan allas kompetens komma till nytta. Vi ska titta på några faktorer som påverkar vårt sätt att fungera i grupp.

Alla har vi växt upp i någon form av fungerande eller kanske inte fungerande familj. Detta präglar oss så att vi ofta använder detta ”system” som ett mönster resten av livet i olika situationer. Är man uppvuxen i en fungerande familj, är man van vid respekt och tolerans och fungerar förmodligen utan problem i arbetslaget. Enligt Robin Skinner/John Cleese bok ”Familjen” är endast cirka 20% av alla familjer fungerande och välmående. De andra 80% försöker hålla ihop så gott de kan. Det är ett känt fenomen att det uppstår en rollfördelning när en ny grupp mejslas fram. Som schablon brukar man nämna roller som ”den intelligente” som kommer med smarta kommentarer, ”den humoristiska” eller clownen som jämnt ska vara rolig, ”syndabocken”, mm. 

Rollerna i en grupp:

• I en större grupp finns alltid en eller några som alltid vill driva utvecklingen framåt i olika frågor. Dessa är ofta vältaliga och entusiastiska. (Ett typexempel är de IT-intresserade). Lika ofta hittar man någon eller några som alltid sätter sig till motvärns och tycker att allt är bra som det är. Och mitt emellan finns den stora gruppen som bestämmer tempot i förändringsprocessen.

Några typer i gruppen att se upp med:

• Nejsägaren – Förkastar ofta andras idéer men kommer själv sällan med egna. Har ofta ett osynligt stöd från dem som inte vill ha förändring och ökat ansvar. Får nejsägaren stort utrymme skapar han/hon osäkerhet i gruppen och sänker kreativiteten.
• Humoristen – Har alltid en rolig kommentar, är oförarglig och har ibland svårt med närmare relationer. Att alltid skoja blir ett sätt att hålla folk på avstånd. Gillar inte konflikter och försöker ofta avleda för att gjuta olja på vågorna. Humor är dock viktigt för gruppen och humoristen skyddas därför av medlemmarna.
• Syndabocken – När arbetslaget inte fungerar bra kan en syndabock utses av gruppen. Ofta utmärker sig personen på något avvikande eller negativt sätt. Om personen känner sig lite utanför bekräftas syndabockens roll av både individen och gruppen.

Att tänka på:

• Hitta gemensamma mål att sträva efter. Om samarbetet skapar avlastning och tidsbesparing gynnar det individen och stärker gruppens sammanhållning.
• Förbered arbetslagsmöten så de blir effektiva. Håll tiden.
• Satsa på att öka kompetensen i arbetslaget. Köp litteratur och gå kurser. Organisera så att tid finns för utveckling och erfarenhetsutbyte.
• Det finns alltid utrymme för förbättringar – även om det inte finns något problem!
• Fastna inte i något problem. Pröva nya lösningar. Rom byggdes inte på en dag. Hittar man inga lösningar – ta hjälp utifrån eller skicka problemet till personal med mer kunskap och resurser. Det är en viktig kunskap att inse att man inte klarar att lösa alla problem i arbetslaget. Olösta problem skapar frustration och missämja.
• Att en syndabock uppstår i arbetslaget kan vara ett tecken på att arbetslaget inte tänker och fungerar på rätt sätt.
• Om en lärare ser sig som lite annorlunda och inte känner att han/hon passar in, betyder detta inte att arbetslaget ska acceptera detta utanförskap. En bra gruppledare värnar om varje individs behov och roll i gruppen.
•  Arbetar vi med problem blir vi en problemgrupp, arbetar vi med utveckling blir vi en utvecklingsgrupp, osv. 
• måste alla i arbetslaget ständigt sitta med på alla möten? Kan denna tid istället utnyttjas bättre? Ibland är man ju faktiskt vara sjuk och kan då inte delta.
• Om skolledningen lägger ut arbete i arbetslagen – fundera över vad man kan strunta i för att kompensera tiden. Ta timeout från vissa sysslor om det behövs. Tänk så här: En ny sak in – en gammal sak ut.
• Fundera alltid kring arbetsbesparing och tidsvinst. Där kan individerna i arbetslaget hjälpa och stötta varandra. Det finns sätt att spara tid. Var kreativ.

7. Betygsökning i och med införandet av friskolor?

Friskolorna satte fart på debatten kring skolan. Många kommunala skolor vaknade upp och försökte plötsligt sätta fart när konkurrensen drastiskt ökade. Vad har då hänt sedan dess? Forskaren Jonas Vlachos, docent i nationalekonomi på Stockholms universitet, har ägnat mycket av sin forskning kring skolfrågor. En av hans rön är att gymnasieelever med MVH i alla ämnen har ökat med 28 gånger på 10 år! (Källa: Pedagogiska magasinet 4/2010 sid 7).
Kan det bero på att hälften av friskolornas lärare inte har den utbildning som ger lärarbehörighet? Eller är detta en konsekvens av att friskolorna och de kommunala skolorna konkurrerar om de duktiga eleverna? Eller är det så att eleverna har blivit så mycket duktigare på de sista 10 åren? Eller har lärarna blivit så mycket bättre på att undervisa? Som du säkert förstår, är artikeln skriven för att skapa lite diskussioner. Skriv gärna en kommentar.

6. Följ upp besluten och dokumentera skolan

Dokumentation är viktigt, det bygger tankarna kring elevens IUP och portfolio på. Med dokumentation blir det som förändras synligt; för en elev i årskurs tre blir det uppenbart hur mycket bättre läsningen går om han/hon får höra en inspelning av sig själv från årskurs ett. Att mäta sitt barn genom att rita ett streck på väggen i huvudhöjd är populärt. Alla blir glada över att se att man utvecklas och växer med åren – både vuxna och barn.

Även alla skolor utvecklas. Mycket händer på en skola under exempelvis 10 år. Dokumentation borde därför ske på varje skola. Varje dag diskuteras och beslutas om frågor kring elevvård, studiedagar, ekonomi, organisation, samarbete mellan skolor och företag, föräldrasamverkan, mm. Man tar ibland snabba beslut, men förhoppningsvis också långsiktiga.

Lägg ut penna och papper för spontana (och anonyma?) kommentarer och kritik efter studiedagar och andra större gemensamma dagar. Folk som gjort bra saker ska få beröm och saker som inte fungerat bör man ha i åtanke när man planerar för nästa tillfälle. När det är dags nästa år tar man bara fram anteckningarna. Om man vill kan man lägga till beslut från personalmöten, arbetslagsmöten och utse någon som bevakar att besluten gäller, osv.

Följs alla beslut upp? Vem har/hade ansvar för resp. beslut? Finns en tidsgräns när det som beslutades skulle vara klart? Hur gjorde vi förra året? Frågorna är många men har man dokumenterat under tiden så har man lika många svar. Det är egentligen inte så svårt. Förr kunde jag rekommendera skolor att införskaffa en snygg bok att skriva och dokumentera i, men idag är det både lättare och mer praktiskt att ha en ”skrivbok” på Internet eller på det egna nätverket, så alla får tillgång till den. Det är viktigt att man synliggör utvecklingsarbetet och ansvarsfördelningen på skolan så att alla parter på skolan känner sig delaktiga. Kanske kan man tillåta att lärarna kommenterar förslag och beslut på nätet? Dessutom är det perfekt för nyanställda att läsa och ta del av skolans utvecklingsarbete, nedskrivet i en ”skrivbok” på nätet. Kanske låter man skolans föräldraförening att ta del av materialet? Ska man skapa en Wiki eller en blogg? Just nu finns många möjligheter – ta en av dem!

5. Klassföreståndaren skapar stämningen i klassen

Den första tiden efter att du träffat din klass för första gången kallar jag ”förlovningen” – två parter som lovar varandra respekt, lyhördhet, gemenskap och en vilja att lära känna varandra bättre. (Är det däremot riktigt illa, kan klanbildningen redan vara klar mellan flera av eleverna sedan förra årskursen och de barn som kommer från destruktiva hem har kanske tillräckligt med problem för att egentligen ägna dig någon uppmärksamhet – och ändå kommer du att få det av dem!). I början av terminen lär du eleverna flera saker; hur du är som person, om du har humor och hur du sätter gränser, vad du värderar högt och tycker illa om, om killar ska få mer uppmärksamhet är tjejer, keps på eller av, om man får retas, tuggummi eller gunga på stolen, osv. I princip har du några veckor på dig att övertyga dina elever om du är en resurs för dem eller inte. För vissa elever med problem kan en klassföreståndare (och även andra lärare) vara som ett ljus i livets mörker. Har pedagogen också lite självförtroende och kan hantera konflikter kan många elevers studieresultat och framtid vara tryggad. Så visst är en klassföreståndare viktig.

Är ni två eller fler klassföreståndare har ni dubbla chanser att lyckas! Fungerar ni bra tillsammans så att klassen ser och märker det är kanske halva arbetet gjort. Den andra halvan av arbetet ska vi titta på nu.

I terminsstarten på hösten, när vi träffat vår nya klass, har vi alltid anordnat en kort skolresa på två dagar med en övernattning. Redan på vårterminen innan hyr vi ett litet läger med instruktör i början av september. Eftersom det fortfarande kan vara varmt i vattnet, kan eleverna bada. Förutom olika utomhusaktiviteter har vi även tävlingar, samarbetsövningar och gemensam matlagning. Barnen lär känna varandra lite och även lära känna oss klassföreståndare. Lika viktigt som aktiviteterna är också att vi visar att vi vill eleverna väl och att vi bryr oss. Vi talar om att vi vill att de ska kunna trivas och samarbeta och kanske hitta en kompis för resten av livet. Men framför allt visar vi klassföreståndare att vi är handlingskraftiga tillsammans och kan samarbeta. Ju bättre jobb vi lägger ner i början av terminen, desto lättare blir resten av skoltiden med eleverna. Naturligtvis är inte detta en patentlösning, men det är ett eller flera steg i rätt riktning.

Klassföreståndaren har möjlighet att med hjärta, humor, respekt och handling sätta rätt stämning i klassen. Om han eller hon inte bryr sig att profilera sig kan det gå bra ändå. Men beroende på grupperingar i klassen kan konstruktiva eller destruktiva grupper ”ta över” och sätta sina regler i klassen och prägla klassen på gott och ont. Så det är kanske dumt att chansa på det sättet. Det är ju inte alltid man vinner på lotteri heller.

4. Rektorn – ett stöd i utvecklingen eller en motståndare?

(Läs gärna inläggen i nummerordning)

Det finns mängder av olika typer av rektorer; schemaläggaren, kontrolleraren, ekonomen, visionären, kompisen, humoristen, ledaren, demokraten, den oorganiserade, den utbrände, osv. Listan kan göras lång. Rektorer är precis som alla andra människor - mångfacetterade och varvar sina egenskaper och intressen med kunskap och erfarenhet från olika verksamheter. Saknar de kunskaper i något ämne bygger de ofta sin trygghet på sitt nätverk med andra skolledare eller rekryterar pedagoger på den egna skolan som kan bättre. Som handledare på ett antal skolor under en längre tid har jag mött både arbetslag som sett sin rektor som oersättlig kugge i skolans utvecklingsarbete, till arbetslag som med ett bestämt uttryck sagt ”blanda inte in den dj-n!”. Åsikterna kring skolans rektor är förmodligen lika många som antalet anställda; var och en relaterar till rektorn utifrån sin arbetssituation och utifrån en blandning av förhoppningar och besvikelser.

Men vi ska ta fasta på två sidor av kronan:

1. Rektorn har ansvaret för skolan och dess organisation, ekonomi och utveckling. Rektorn är också skolans pedagogiska ledare. Det betyder bland annat att rektorn kan ge administrativt och ekonomiskt stöd för utveckling och förändring som passar skolan enligt rektorns utvecklingsmodell. Ser vi krasst på detta, kan utveckling i stor skala gå i stå, om rektorn istället bara prioriterar andra verksamheter som schemaläggning, skolteater och annat som rektorn är personligen intresserad av.

2. Det viktigaste i en skola är hur effektivt och stimulerande kunskapsutbytet blir mellan en elev och en pedagog. Pedagogens roll är att underlätta elevens kunskapsbyggande, reflektion och interagerande med andra elever. Pedagogen har naturligtvis också en fostrande roll. All övrig personal är till för att underlätta och göra mötet mellan eleven och pedagogen så smidig som möjligt. Skolmåltidspersonal skapar goda och nyttiga måltider, vaktmästare ser till att de tekniska och andra nödvändiga resurser finns och fungerar, kurator, skolsköterska och andra i elevvårdsteamet stöttar, lindrar och helar, städpersonal hjälper till att skapa en trivsam arbetsplats, rektor och kanslister ser till att hela skolapparaten fungerar. Alla yrkeskategorier nämns inte här men är viktiga för den totala verksamheten.

Rektorn har det pedagogiska ansvaret. Men hur ser det ansvaret ut?

• Har rektorn ordnat något forum på skolan för pedagogiska idéer? Mycket har ju hänt på det pedagogiska området de senaste 20 åren. Flera av dessa idéer borde genomsyra skolans verksamhet redan, då flera står nämnda i LGR94..
• Har rektorn gjort studiebesök på någon av dina lektioner? Jag har undervisat i över 25 år och aldrig haft något ”pedagogiskt besök” av någon rektor under denna tid. Däremot har jag någon gång bjudit in rektorn för att visa upp något som jag varit stolt över. Det är kanske så man ska göra.
• Var har rektorn sitt arbetsrum? Vem fikar han/hon med? Det finns exempel på rektorer som placerat sitt arbetsrum i mitten av skolan och ”alltid har dörren öppen”. Det finns också rektorer som sitter i en annan byggnad en bit bort från verksamheten och oftast fikar med sin administrativa personal.
• Tar rektorn sitt pedagogiska ansvar? Rektorn har ju inte all tid i världen. Men det är inget problem. Rektorn kan alltid delegera och skapa en pedagogisk grupp, bestående av intresserade och entusiastiska lärare. De ska fortfarande brinna för utveckling och att göra skolarbetet så lustfullt och intresseväckande för eleverna som möjligt. Det kommer samtidigt de andra pedagoger till nytta. Och det finns mycket roligt att utveckla inom skolan. Vissa idéer kan kanske t.o.m. spara tid och arbete för personalen. Men rektorn måste vara delaktig på ett eller annat sätt.

Fungerar samarbetet med rektorn?

Gör det det, så kan du hoppa över detta stycke. Fungerar det inte, så är det en arbetsskyddsfråga. Sträva alltid efter samarbete – det är A och O. Positionering, favorisering och användande av maktmedel är fel. Arbeta tillsammans med facket och gå högre upp i hierarkin. Tänk så här: Om rektorn mår bra och pedagogerna mår bra tack vare gott samarbete på skolan, kommer detta att förmedlas till eleverna. Utvecklingen går snabbare, undervisningen blir bättre och eleverna mår och presterar förhoppningsvis bättre. Vilka föräldrar vill inte sätta sina barn på en sådan skola?!

3. Hur fungerar en framgångsrik skola?

(Läs gärna inläggen i nummerordning)

En skola är ett slags system med osynliga regler, liksom en familj också är ett system. Det finns både konstruktiva och destruktiva system. I vissa system finns en inneboende värme, tolerans och trivsel bland deltagarna, medan i andra system tassar människorna runt och passar på varandra. I ett system samarbetar man och delger varandra erfarenheter medan i ett annat försöker alla att bara flyta med och sköta sitt. Vissa system har en inneboende välvilja till konstruktiv kritik och förändring, medan i andra system ses förändringar som hot och kritik som översitteri.

Vad kännetecknar då en framgångsrik och effektiv skola? En gammal ”sanning” är ju att skolor i välsituerade och välutbildade områden har elever som presterar bättre än elever från sämre socio-ekonomiska miljöer. Föräldrarnas utbildningsgrad skulle här spela en stor roll när det gäller ambition och viljan att stödja barnens skolarbete. Detta schablontänkande ger inte så mycket i denna diskussion utan vi ska istället koncentrera oss på en annan infallsvinkel; det finns nämligen stora skillnader på skolor inom samma upptagningsområde, vare sig det är i en överklassförort eller arbetarstadsdel. Enligt Bo Rothstein (forskare och professor), gjordes en analys av 150 forskningsresultat i mitten av 90-talet, som pekade på att beroende på hur väl skolan fungerade som system, skulle detta förklara mellan 8 till 18 procent av elevernas skolprestationer. Fungerar skolan väl, känner pedagogerna och eleverna gemenskap och trivsel och drar åt samma håll, och slutresultatet blir att eleverna presterar bättre i skolan.

(Detta gäller inte bara skolor; det finns naturligtvis skillnader i trivsel och effektivitet mellan olika arbetsplatser inom samma yrkesområden också).

Det som Bo Rothstein förvånas över i forskningen kring effektiva skolor är att man inte hittar något som direkt pekar på skillnader i pedagogiska metoder. Effektiviteten skulle i så fall inte bero i första hand på om skolan valt en speciell pedagog som rättesnöre för sin verksamhet. Istället tenderar forskningen att peka på den lokala skolledningens betydelse att ena och välja ut gemensamma mål för sin personal; kort sagt att skapa en laganda på skolan med gemensamma normer: ”school success really depends on the development of a professional teamlike organization”. Naturligtvis kan det vara en fördel att utgå från en pedagogisk metod för att rekrytera likasinnade och engagerade pedagoger; då är kanske halva arbetet gjort. Men faktum kvarstår att skolledningen har ett stort ansvar i frågan om skolans framgång och bör, med lyhördhet och ett kreativt handlag i samarbete med pedagogerna hitta de gemensamma mål och riktlinjer som gör skolan mer framgångsrik och effektiv. De bästa förslagen kanske inte kommer från just skolledarna själva; varför inte bjuda in föräldrarna och eleverna också till diskussioner kring skolans framtida mål?

2. Skolans eldsjäl

(Läs gärna inslagen i sifferordning - det ger mer sammanhang). 

Det är ingen slump att detta kapitel kommer efter ”Kultur i skolan”. Alla har vi någon gång sett denna tappra, entusiastiska lärare som verkligen brinner för sina idéer! Det kan vara en NO-lärare som skapar ett miljöprojekt eller musikläraren som driver sina showprojekt helt ensam. Det kan vara den missförstådda engelskläraren som inte förstår varför andra lärare inte förstår nyttan med att kommunicera med andra skolor i andra länder. Ofta har vi blivit lärare och pedagoger av det faktum att vi brinner för våra intressen och kunskaper. Belöning för oss som arbetar i skolan är ju att vi kan skapa intresse för våra ämnen och vi mår bra när det sker. Men eldsjälen går längre. Hans eller hennes liv är lite ofullständigt om inte han/hon får genomdriva sitt projekt, nästan till vilket pris som helst. Fritiden är inga problem; mycket av tiden går åt till projektet. Andra lärare kan lockas med av idén och entusiasmen, eller bara möjligheten att också få synas ett tag och prova nya grepp inom skolans ram.

Problemet är att eldsjälen inte orkar hur länge som helst. Vi måste ta hand om dem för vi behöver verkligen eldsjälar i skolan. Men hur förhindrar vi att de inte slocknar eller blir utbrända? Jag kom ihåg en mycket ambitiös språklärare, som berättade att hon minsann arbetade mer än 60 timmar i veckan i sin strävan att lära eleverna sitt språk. En myndighetsperson sa med bestämd röst att ”vi är inte intresserade av att du lägger ner så många timmar i veckan på ditt arbete!”. Det måste ha kommit som en kalldusch, men samtidigt är det sant. Skolan har inte råd att låta lärarna och pedagogerna arbeta ut sig eftersom vi har brist på utbildad, entusiastisk personal.

Men vad skall vi nu göra med dessa ambitiösa eldsjälar? Man kan göra på olika sätt: Om skolan är intresserad av lärarens projekt, bör man skapa en liten organisation, en grupp av lärare och pedagoger som avlastar, stimulerar och utvecklar arbetet. Här kan arbetslaget göra nytta, i frivillighetens namn. Projektet bör också implementeras i skolans övriga verksamhet. Det ligger dock ofta i eldsjälens natur att göra sig lite oumbärlig. Man bör därför arbeta på att ”göra eldsjälen mer eller mindre arbetslös”, d v s att när/om eldsjälen en dag byter arbete och flyttar från skolan, så kan projektet fortsätta. Ofta dör just sådana projekt ut när eldsjälen försvinner. Där är utvärdering och dokumentation två viktiga redskap för att behålla kunskapen på skolan och hålla projektet vid liv.

Om skolan INTE är intresserad, bör rektorn påpeka detta efter en tids utvärdering för att förhindra utbrändhet. Sist och syvende är det rektorn som styr resursfördelningen på skolan, och kan stötta projekt med personal och resurser. Eldsjälen må drivas av egna intressen och ambitioner, men rektorn står för en helhetsbild av skolans uppdrag, verksamhet och mål.