Det finns flera anledningar att retas. Elever testar varandras gränser och bildar olika form av grupperingar och hierarkier. Det blir också problem när man samarbetar, men det viktigt att lära sig spelet. De lär sig och lär varandra att sätta gränser, vilket är en viktig kunskap att bära med sig i livet. (Både mobbare och mobboffer behöver hjälp – flera mobboffer sänder ut signaler som elever nappar på som inte skulle vilja mobba). Att sedan framställa retandet som något bra och nödvändigt torde få en och annan pedagog att rynka på näsan och det är heller inte meningen med detta kapitel. Istället riktar jag in mig på retandet som destruktiv form, som är rent förödande för vissa elever och för pedagogens arbetssituation.
Jag utnämnde tidigt min skolsal till ”retfri zon”: ”Detta är min arbetsplats och här retas man inte”. Jag vill ju också trivas. Självklart ska mina elever slippa tråkningar från varandra när de ska kämpa med att lyssna, läsa, reflektera, samarbeta och testa praktiskt sina nya kunskaper. Man måste sträva mot så få störningsmoment som möjligt. Detta låter enkelt i teorin men är lurigare i praktiken. Men det viktiga är det jag signalerar till eleverna: ”Jag vill er väl och jag bryr mig om hur ni mår”, samtidigt som jag ser till att JAG trivs på arbetsplatsen. Då har man ju kommit en liten bit på väg. Om eleven mår dåligt och är orolig för mobbing och trakasserier är inte inlärningen det viktigaste på elevens agenda.
Då går jag in i den diskussionen och konfronterar retstickan. Det ska kännas obehagligt att sätta sig på sina klasskamrater. Det måste bli omedelbara konsekvenser. Jag brukar göra detta till en personlig sak. "Du förstör stämningen genom att retas och då förstör du stämningen på min arbetsplats. Vad skulle dina föräldrar säga om du gick och lekte och förstörde stämningen där?". Kanske kan det tyckas att det är en väl enkel patentlösning, men riktningen är viktig. På detta sätt signalerar jag till hela klassen att så fort någon retas så lägger jag mig i och faktiskt bryr mig. Inte en perfekt lösning kanske, men ett litet steg i rätt riktning.
Ofta följer vi i livet osynliga mönster som utkristalliseras i vår första familj och som påverkar oss långt upp i åren. I vissa familjer blir barnen mötta av respekt och lär sig denna ädla konst. I andra familjer som fungerar sämre kan bråk och retande vara en del av vardagen och leda till missnöje som i skolan riktas mot andra elever och även lärare. Detta kan gälla både pedagoger som elever. Har man upplevt att man själv, någon eller några i familjen blivit nedtryckta och mobbade i sin familj vet man ju också hur man mobbar.
Därför är det viktigt att både den retade och retstickan möts med respekt och fasthet. Kan man skapa ett klimat där eleverna själva är engagerade i denna fråga har man kommit långt. Bäst gör man detta genom att vara ett positivt föredöme, som agerar och behandlar alla med respekt.
Att retas är ofta vanligt hos elever som befinner sig längst ner på skolans statuslista. När någon av dem av någon anledning råkar säga eller göra något fel är det alltid ”kompisarna” som skrattar högst. Detta kan gälla allt från fotbollsspelande till att sjunga falskt. De som också sjunger falskt reagerar alltid mest och högst på någon annan falsksångare. Elever som kan sjunga bryr sig sällan. Jag liknar dessa elever, som anser sig i skolan stå nederst på stegen, som ett gäng som hamnat i vattnet och försöker kravla sig upp på varandras axlar för att inte drunkna. Det kanske är en för hård liknelse. Därför är det så viktigt att skolan satsar på många olika aktiviteter, så alla elever någon gång under skoltiden kan få en plats i solen, och ”njuta av frukterna” (se 1. Kultur i skolan).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar