5. Klassföreståndaren skapar stämningen i klassen

Den första tiden efter att du träffat din klass för första gången kallar jag ”förlovningen” – två parter som lovar varandra respekt, lyhördhet, gemenskap och en vilja att lära känna varandra bättre. (Är det däremot riktigt illa, kan klanbildningen redan vara klar mellan flera av eleverna sedan förra årskursen och de barn som kommer från destruktiva hem har kanske tillräckligt med problem för att egentligen ägna dig någon uppmärksamhet – och ändå kommer du att få det av dem!). I början av terminen lär du eleverna flera saker; hur du är som person, om du har humor och hur du sätter gränser, vad du värderar högt och tycker illa om, om killar ska få mer uppmärksamhet är tjejer, keps på eller av, om man får retas, tuggummi eller gunga på stolen, osv. I princip har du några veckor på dig att övertyga dina elever om du är en resurs för dem eller inte. För vissa elever med problem kan en klassföreståndare (och även andra lärare) vara som ett ljus i livets mörker. Har pedagogen också lite självförtroende och kan hantera konflikter kan många elevers studieresultat och framtid vara tryggad. Så visst är en klassföreståndare viktig.

Är ni två eller fler klassföreståndare har ni dubbla chanser att lyckas! Fungerar ni bra tillsammans så att klassen ser och märker det är kanske halva arbetet gjort. Den andra halvan av arbetet ska vi titta på nu.

I terminsstarten på hösten, när vi träffat vår nya klass, har vi alltid anordnat en kort skolresa på två dagar med en övernattning. Redan på vårterminen innan hyr vi ett litet läger med instruktör i början av september. Eftersom det fortfarande kan vara varmt i vattnet, kan eleverna bada. Förutom olika utomhusaktiviteter har vi även tävlingar, samarbetsövningar och gemensam matlagning. Barnen lär känna varandra lite och även lära känna oss klassföreståndare. Lika viktigt som aktiviteterna är också att vi visar att vi vill eleverna väl och att vi bryr oss. Vi talar om att vi vill att de ska kunna trivas och samarbeta och kanske hitta en kompis för resten av livet. Men framför allt visar vi klassföreståndare att vi är handlingskraftiga tillsammans och kan samarbeta. Ju bättre jobb vi lägger ner i början av terminen, desto lättare blir resten av skoltiden med eleverna. Naturligtvis är inte detta en patentlösning, men det är ett eller flera steg i rätt riktning.

Klassföreståndaren har möjlighet att med hjärta, humor, respekt och handling sätta rätt stämning i klassen. Om han eller hon inte bryr sig att profilera sig kan det gå bra ändå. Men beroende på grupperingar i klassen kan konstruktiva eller destruktiva grupper ”ta över” och sätta sina regler i klassen och prägla klassen på gott och ont. Så det är kanske dumt att chansa på det sättet. Det är ju inte alltid man vinner på lotteri heller.

4. Rektorn – ett stöd i utvecklingen eller en motståndare?

(Läs gärna inläggen i nummerordning)

Det finns mängder av olika typer av rektorer; schemaläggaren, kontrolleraren, ekonomen, visionären, kompisen, humoristen, ledaren, demokraten, den oorganiserade, den utbrände, osv. Listan kan göras lång. Rektorer är precis som alla andra människor - mångfacetterade och varvar sina egenskaper och intressen med kunskap och erfarenhet från olika verksamheter. Saknar de kunskaper i något ämne bygger de ofta sin trygghet på sitt nätverk med andra skolledare eller rekryterar pedagoger på den egna skolan som kan bättre. Som handledare på ett antal skolor under en längre tid har jag mött både arbetslag som sett sin rektor som oersättlig kugge i skolans utvecklingsarbete, till arbetslag som med ett bestämt uttryck sagt ”blanda inte in den dj-n!”. Åsikterna kring skolans rektor är förmodligen lika många som antalet anställda; var och en relaterar till rektorn utifrån sin arbetssituation och utifrån en blandning av förhoppningar och besvikelser.

Men vi ska ta fasta på två sidor av kronan:

1. Rektorn har ansvaret för skolan och dess organisation, ekonomi och utveckling. Rektorn är också skolans pedagogiska ledare. Det betyder bland annat att rektorn kan ge administrativt och ekonomiskt stöd för utveckling och förändring som passar skolan enligt rektorns utvecklingsmodell. Ser vi krasst på detta, kan utveckling i stor skala gå i stå, om rektorn istället bara prioriterar andra verksamheter som schemaläggning, skolteater och annat som rektorn är personligen intresserad av.

2. Det viktigaste i en skola är hur effektivt och stimulerande kunskapsutbytet blir mellan en elev och en pedagog. Pedagogens roll är att underlätta elevens kunskapsbyggande, reflektion och interagerande med andra elever. Pedagogen har naturligtvis också en fostrande roll. All övrig personal är till för att underlätta och göra mötet mellan eleven och pedagogen så smidig som möjligt. Skolmåltidspersonal skapar goda och nyttiga måltider, vaktmästare ser till att de tekniska och andra nödvändiga resurser finns och fungerar, kurator, skolsköterska och andra i elevvårdsteamet stöttar, lindrar och helar, städpersonal hjälper till att skapa en trivsam arbetsplats, rektor och kanslister ser till att hela skolapparaten fungerar. Alla yrkeskategorier nämns inte här men är viktiga för den totala verksamheten.

Rektorn har det pedagogiska ansvaret. Men hur ser det ansvaret ut?

• Har rektorn ordnat något forum på skolan för pedagogiska idéer? Mycket har ju hänt på det pedagogiska området de senaste 20 åren. Flera av dessa idéer borde genomsyra skolans verksamhet redan, då flera står nämnda i LGR94..
• Har rektorn gjort studiebesök på någon av dina lektioner? Jag har undervisat i över 25 år och aldrig haft något ”pedagogiskt besök” av någon rektor under denna tid. Däremot har jag någon gång bjudit in rektorn för att visa upp något som jag varit stolt över. Det är kanske så man ska göra.
• Var har rektorn sitt arbetsrum? Vem fikar han/hon med? Det finns exempel på rektorer som placerat sitt arbetsrum i mitten av skolan och ”alltid har dörren öppen”. Det finns också rektorer som sitter i en annan byggnad en bit bort från verksamheten och oftast fikar med sin administrativa personal.
• Tar rektorn sitt pedagogiska ansvar? Rektorn har ju inte all tid i världen. Men det är inget problem. Rektorn kan alltid delegera och skapa en pedagogisk grupp, bestående av intresserade och entusiastiska lärare. De ska fortfarande brinna för utveckling och att göra skolarbetet så lustfullt och intresseväckande för eleverna som möjligt. Det kommer samtidigt de andra pedagoger till nytta. Och det finns mycket roligt att utveckla inom skolan. Vissa idéer kan kanske t.o.m. spara tid och arbete för personalen. Men rektorn måste vara delaktig på ett eller annat sätt.

Fungerar samarbetet med rektorn?

Gör det det, så kan du hoppa över detta stycke. Fungerar det inte, så är det en arbetsskyddsfråga. Sträva alltid efter samarbete – det är A och O. Positionering, favorisering och användande av maktmedel är fel. Arbeta tillsammans med facket och gå högre upp i hierarkin. Tänk så här: Om rektorn mår bra och pedagogerna mår bra tack vare gott samarbete på skolan, kommer detta att förmedlas till eleverna. Utvecklingen går snabbare, undervisningen blir bättre och eleverna mår och presterar förhoppningsvis bättre. Vilka föräldrar vill inte sätta sina barn på en sådan skola?!

3. Hur fungerar en framgångsrik skola?

(Läs gärna inläggen i nummerordning)

En skola är ett slags system med osynliga regler, liksom en familj också är ett system. Det finns både konstruktiva och destruktiva system. I vissa system finns en inneboende värme, tolerans och trivsel bland deltagarna, medan i andra system tassar människorna runt och passar på varandra. I ett system samarbetar man och delger varandra erfarenheter medan i ett annat försöker alla att bara flyta med och sköta sitt. Vissa system har en inneboende välvilja till konstruktiv kritik och förändring, medan i andra system ses förändringar som hot och kritik som översitteri.

Vad kännetecknar då en framgångsrik och effektiv skola? En gammal ”sanning” är ju att skolor i välsituerade och välutbildade områden har elever som presterar bättre än elever från sämre socio-ekonomiska miljöer. Föräldrarnas utbildningsgrad skulle här spela en stor roll när det gäller ambition och viljan att stödja barnens skolarbete. Detta schablontänkande ger inte så mycket i denna diskussion utan vi ska istället koncentrera oss på en annan infallsvinkel; det finns nämligen stora skillnader på skolor inom samma upptagningsområde, vare sig det är i en överklassförort eller arbetarstadsdel. Enligt Bo Rothstein (forskare och professor), gjordes en analys av 150 forskningsresultat i mitten av 90-talet, som pekade på att beroende på hur väl skolan fungerade som system, skulle detta förklara mellan 8 till 18 procent av elevernas skolprestationer. Fungerar skolan väl, känner pedagogerna och eleverna gemenskap och trivsel och drar åt samma håll, och slutresultatet blir att eleverna presterar bättre i skolan.

(Detta gäller inte bara skolor; det finns naturligtvis skillnader i trivsel och effektivitet mellan olika arbetsplatser inom samma yrkesområden också).

Det som Bo Rothstein förvånas över i forskningen kring effektiva skolor är att man inte hittar något som direkt pekar på skillnader i pedagogiska metoder. Effektiviteten skulle i så fall inte bero i första hand på om skolan valt en speciell pedagog som rättesnöre för sin verksamhet. Istället tenderar forskningen att peka på den lokala skolledningens betydelse att ena och välja ut gemensamma mål för sin personal; kort sagt att skapa en laganda på skolan med gemensamma normer: ”school success really depends on the development of a professional teamlike organization”. Naturligtvis kan det vara en fördel att utgå från en pedagogisk metod för att rekrytera likasinnade och engagerade pedagoger; då är kanske halva arbetet gjort. Men faktum kvarstår att skolledningen har ett stort ansvar i frågan om skolans framgång och bör, med lyhördhet och ett kreativt handlag i samarbete med pedagogerna hitta de gemensamma mål och riktlinjer som gör skolan mer framgångsrik och effektiv. De bästa förslagen kanske inte kommer från just skolledarna själva; varför inte bjuda in föräldrarna och eleverna också till diskussioner kring skolans framtida mål?

2. Skolans eldsjäl

(Läs gärna inslagen i sifferordning - det ger mer sammanhang). 

Det är ingen slump att detta kapitel kommer efter ”Kultur i skolan”. Alla har vi någon gång sett denna tappra, entusiastiska lärare som verkligen brinner för sina idéer! Det kan vara en NO-lärare som skapar ett miljöprojekt eller musikläraren som driver sina showprojekt helt ensam. Det kan vara den missförstådda engelskläraren som inte förstår varför andra lärare inte förstår nyttan med att kommunicera med andra skolor i andra länder. Ofta har vi blivit lärare och pedagoger av det faktum att vi brinner för våra intressen och kunskaper. Belöning för oss som arbetar i skolan är ju att vi kan skapa intresse för våra ämnen och vi mår bra när det sker. Men eldsjälen går längre. Hans eller hennes liv är lite ofullständigt om inte han/hon får genomdriva sitt projekt, nästan till vilket pris som helst. Fritiden är inga problem; mycket av tiden går åt till projektet. Andra lärare kan lockas med av idén och entusiasmen, eller bara möjligheten att också få synas ett tag och prova nya grepp inom skolans ram.

Problemet är att eldsjälen inte orkar hur länge som helst. Vi måste ta hand om dem för vi behöver verkligen eldsjälar i skolan. Men hur förhindrar vi att de inte slocknar eller blir utbrända? Jag kom ihåg en mycket ambitiös språklärare, som berättade att hon minsann arbetade mer än 60 timmar i veckan i sin strävan att lära eleverna sitt språk. En myndighetsperson sa med bestämd röst att ”vi är inte intresserade av att du lägger ner så många timmar i veckan på ditt arbete!”. Det måste ha kommit som en kalldusch, men samtidigt är det sant. Skolan har inte råd att låta lärarna och pedagogerna arbeta ut sig eftersom vi har brist på utbildad, entusiastisk personal.

Men vad skall vi nu göra med dessa ambitiösa eldsjälar? Man kan göra på olika sätt: Om skolan är intresserad av lärarens projekt, bör man skapa en liten organisation, en grupp av lärare och pedagoger som avlastar, stimulerar och utvecklar arbetet. Här kan arbetslaget göra nytta, i frivillighetens namn. Projektet bör också implementeras i skolans övriga verksamhet. Det ligger dock ofta i eldsjälens natur att göra sig lite oumbärlig. Man bör därför arbeta på att ”göra eldsjälen mer eller mindre arbetslös”, d v s att när/om eldsjälen en dag byter arbete och flyttar från skolan, så kan projektet fortsätta. Ofta dör just sådana projekt ut när eldsjälen försvinner. Där är utvärdering och dokumentation två viktiga redskap för att behålla kunskapen på skolan och hålla projektet vid liv.

Om skolan INTE är intresserad, bör rektorn påpeka detta efter en tids utvärdering för att förhindra utbrändhet. Sist och syvende är det rektorn som styr resursfördelningen på skolan, och kan stötta projekt med personal och resurser. Eldsjälen må drivas av egna intressen och ambitioner, men rektorn står för en helhetsbild av skolans uppdrag, verksamhet och mål.

1. Kultur i skolan

En skola utan något annat än lärare som undervisar och elever som lär är mer eller mindre en döende skola. Det är som ett hem eller ett äktenskap; händer inget annat än det rent basala, infaller ofta tristessen och likgiltigheten. I och för sig har alla skolor lite körsång vid högtidliga tillfällen och några idrottsdagar, men är det allt är blir det lite väl torftigt. Det enda utstakade målet för verksamheten är bara att elever lär sig så mycket som möjligt vilket kan i första anblicken tyckas vara en bra målsättning. Man kan likna tillståndet vid en öken: Bara samma sand överallt och mitt i öknen en palm med goda och nyttiga frukter, där endast de duktigaste eleverna orkar klättra ända upp och njuta av frukterna. De andra eleverna som på ett och annat sätt inte klarar att klättra upp, kan bara titta på.

Utanför skolan, i det stora samhället som heter Sverige, behöver vi bagare, skådespelare, idrottsmän och idrottskvinnor, skulptörer, fotografer, musiker, poeter, osv. Jag har sett elever som skött sin skolgång på ett destruktivt sätt, fullständigt dominera teaterscenen i några skolpjäser. Naturligtvis skall det finnas teater och musikaler på en skola. Alla vill vara med i årets show. Melodifestivalen på skolan skapar många blivande, talangfulla kompositörer och textförfattare. (Sverige är väl fortfarande det tredje största musikexportlandet i världen efter USA och England?). Skolan bjuder på lunchmusik i matsalen av spelande och sjungande elever och lärare. Bjud in lokala proffs som kan, för en billig penning och en lunch i matsalen, föreläsa lite om sitt arbete för intresserade elever. Duktiga elever i idrott bör få den uppmärksamhet som de så väl behöver. Lådbilsrallyt är en ämnesintegrering i fysik, teknik och slöjd och blir en stor publikmagnet. Eller en karneval för de yngre årskurserna på skolan? Föräldrarna kommer och tar med sig mormor och farfar.

Finns det en skoltidning på din skola? Naturligtvis! Elever måste ju lära sig hur en tidning skapas och hur man skriver, fotograferar, intervjuar, layoutar och publicerar den i demokratins namn. Naturligtvis sker detta i samråd med lärare. Man får inte skriva och publicera vilka texter och bilder hur som helst. Varje klass kan ta hand om var sitt nummer. En tidning är ett bra sätt att dokumentera vad som händer på skolan. Dels blir det en kanal för eleverna att få höras och synas, dels får hemmen en bättre insyn i verksamheten och dels blir det en slags portfolio över händelser och aktiviteter som sker under läsåret.  Gör en månadstidning och håll intresset för skolan uppe hos många föräldrar. Här är datorn ett viktigt redskap.

Hur fungerar hemsidan på skolan?  Hur många skolor har egen radiostation eller sänder strömmande video över Internet? Ge så många elever som möjligt en chans att synas och visa vad de kan. Glöm dock inte att PUL (Personuppgiftslagen) gäller. Mer baler, discon och gemensamma sångstunder. Hela skolan sjunger tillsammans!

Här behövs rektorn. För att klara av detta, bör man, tillsammans med henne/honom, skapa ett schema med längre arbetspass för att inte arbetet skall bli sönderhackat av 40-minuters lektioner. På vissa skolor lägger arbetslagen sina egna scheman och förfogar över en viss ekonomi. Antingen arbetar man under temadagar och temaveckor, eller så skänker vissa ämnen någon lektion i sin strävan att få arbeta ämnesövergripande. Det gjorde vi på vår skola. Engelska, matematik, SO och NO skänker lektioner till den gemensamma grytan och får på så sätt möjlighet att arbeta mer flexibelt och mer sammanhängande. En eftermiddag i veckan är ”hel”. Att planera in studiebesök är enkelt.

Kultur i skolan gör skolan lite mjukare, lite vänligare och lite mer trivsam plats att vara på. Arbeta på att få eleverna att vara stolta över sin skola! Kanske är skolan den enda miljö för många elever där de möter olika former av kultur, istället för att passivt konsumera vad TV och datorn har att erbjuda eller gå hyra en video. Finner man ingen gemenskap och kultur i skolan, hemmet, i orkestern eller idrottsklubben skapar man den själv i gänget, på gatan, på gott och ont.

Då var det dags att börja förändra!

Hej och välkommen till min utvecklingsblogg! Här presenterar jag idéer som jag haft länge på hur man kan förändra sin undervisning och skolan i stort. Förslagen skulle egentligen blivit en bok, men tidsbrist gör att det inte hinns med. Vissa förslag är mer allmänt hållna och andra mer specifika. Förslagen kommer från en lång erfarenhet som lärare av att experimentera praktiskt och utvärdera pedagogiska tankar. För att underlätta läsningen finns inga kopplingar till teori eller forskning. Man kan säga att man går "direkt på rödbetan", d v s från tanke till handling. Är du inte förändringsbenägen, vilket många lärare inte är, kan du ändå kanske hitta något att använda. Trevlig läsning! Tveka inte att kommentera - att skriva är att reflektera - reflektion innebär kunskapande.